snyft genom näsan

Plötsligt vaknade jag i morse och var sjuk.
Så nu sitter jag här vid Tores dator och käkar överblivet godis från igår. Vi såg "Fun with Dick and Jane". Jag gillade den. Vet inte riktigt varför eftersom den varken var extremt rolig eller genomtänkt. Men fick en härlig kännsla. Som att det var en vecker film, med vackra syften i en vacker värld.

Min hals gör extremt ont. Undra när T kommer hem och kan pyssla om mig? Jag minns när jag var liten och sjuk. När mamma eller pappa stannade hemma från jobbet eller kom hem på lunchen med choklad och en serietidning. Jag fick alltid ligga i deras säng och titta på tv. Eller sätta ihop de två stora fotöljerna i vardagsrummet till en "fotöljsjuksäng" med massa täcken och kuddar. Det var världens mysigaste. Man längtade nästan efter att bli sjuk.

Numera är det bara pest. För hur sjuk man än är kan man aldrig släppa världen och krypa in i sin sjuksäng. Här sitter jag nu i långkalsonger och försöker hjälpa stackarna i skolan som jobbar med seminarieförberedelser. Känner mig lite taskig för att jag inte orkade komma dit. Känner mig alltid taskig när jag inte orkar. Vill bara sova men tänker ändå att jag trots allt kanske orkar gå på kören eller infokväll med spexet. Kanske borde passa på att skriva mail till lukkan-barnen? Dessutom går jag alltid upp i vikt av att vara sjuk några dagar eftersom jag inte rör mig. Ja, det är sant. Min kropp är överdrivet kännslig.

Träden är överdrivet vackra idag. Vita vita vita. Som om de vore alldeles bräckliga. Alla hustaken, gräset, fönstren, hela stadsparken. Sårbar och stilla. Och lika vita som vore de en del av himlen. Ungefär precis som jag känner mig nu. Nu när jag kryper ner i sängen och låtsas att det är världens skönaste "fotöljsjuksäng" där inga problem finns. Bara vila och tystnad....och himlen.