när man kan dansa...

Frysen låter konstigt. Jag är rädd att den är trasig och alla min mat ska förstöras. Mina gigantiska kycklingfiléer, mina vårrullar, köttbullar, quornfärs, laxbitar, gratängosten, brödet, broccolin, majs-ärtblandningen och findus färdiga soppor. Vilken tragis förlust. Allt utom de äckliga laxbiffarna. För är inte -15 kallare än så?

När jag inte oroar mig, vilket är ganska sällan, sitter jag och låtsas att jag är ute på mitt livs äventyr. Att Skövde är exotiskt även om varannan människa vet vad Staffanstorp är. Att jag gör någonting vettigt med mitt liv. Den där jobbiga kännslan som oväntat attackerade har sakna börjat försvinna. För det räcker ju inte att SKövde är bra. Jag måste också vara bra. Och jag tror att jag är det nu.
En av tjejerna i Top Model sa att "det var svårt att komma ihåg vem man är i en så pass ny situation" och vi kan ju säga att insikt kan hittas lite var som helst.

"Insikt jag letar efter dig i varje vrå och skrymsle"
Haha. Vissa saker kommer man nog aldrig glömma.

Är oerhört danssugen. Jag MÅSTE dansa, varför gör jag inte det? Varför delar jag bara ut metrotidningar, köper billig öl, pratar skit, pluggar alldeles för sent till allting, tänker aldeles galet mycket, köper godis på "sekunden", går på poweryoga, läser om universum, handlar mat och diskar diskar och diskar? När man kan dansa....