the past

Att glömma bort saker är bland det pinsammaste som finns. Speciellt att glömma bort vem man är. Att sitta och trots riktigt långt slitsamt letande inte finna minsta spår eller ledtråd till; vad var det som gjorde mig sådär bra?

Det är strongt att kunna förändras och bli som man vill. en bättre människa. Men varför varför ska jag alltid trilla tillbaka? Varför kan jag inte umgås med gamla vänner utan att bli den jag så hoppfullt trodde jag glömt och istället glömma vem jag är nu. Att sitta och känna hur meningslös och liten, hur tråkig och dum man är, det är en jobbigt. Men att verkligen veta att sanningen inte alls ser ut så, utan att allt bara är ett misstag, att man tappat den man är och vill vara, DET är tärande. Frustrerande! Frustrerande att ägna all tid åt att tänka över hur jag vill vara (och egentligen är) men inte lyckas. Fullständigt fixerad vid tanken på den felaktiga bild som projeceras. Så det blir sådär förlamat (så JA, det märks och då förstörs allt ännu mer)! Nästan ilska som vill skrika: SE MIG FÖR HELVETE!!

Kommer det någonsin: Se här nu, så här är jag på ritkigt! ELler måste jag säga upp bekantskapen med allt mer än ett år gammalt bara för att inte riskera att det förstör det underbara och allt det där jag börjat älskar med migsjälv? hjälp, jag vill inte förlora. Jag vill vinna och jag vill vinna STORT!