Skräck!

Fråga inte varför jag känner för att prata om räddsla just nu. En lagom kall och solig torsdags förmiddag. Säkert för att undkomma matte-pluggande.

Jag är rädd för bläckfiskar och JAG HATADE FÖRRA CSI AVSNITTET! Mådde illa resten av kvällen. Tvingas äta en levande bläckfisk som ålar sig fast i halsen, måste vara det värsta tänkbara sättet att dö på. blöö

Är rädd för aliens och övernaturliga varelser.
Och mörkrädd. Men det hör lite ihop.

Men mest rädd av allt är jag för att försvinna.
Hitta en lista med allas namn utom mitt.
Det är min stora och högst verkliga skräck. För det är så lätt att förvränga verkligheten... Att plötsligt upptäcka att de jag tyckt om, inte tyckter om mig. Att bli bortglömd och den som, när det kommer till kritan, ingen bryr sig om hur det går för. Att när jag gå ut ur rummet blir alla nöjda... Ja, jag vet att det är overkligt och otroligt! Det räcker inte att veta utan att VETA att det inte är sant. Vet att bara för att några skrattar, så skrattar de inte åt mig. Men jag VET inte. hur vet man?

Allt grundar sig i hjälplöshet. Bläckfiskens många armar, aliens som kan dyka upp överallt och mörkret som gör en blind. Skratt som kan dölja alla möjliga svek.

ATT ÖVERVINNA:
Jag brukar övervinna mina räddslor så här: låtsas att de inte finns. För man vet fan inte ett piss om verkligheten, egentligen.

---

På tal om skräck: drömmar. Eftersom jag alltid plågar alla med mina otroliga drömhistorier har jag infört en drömblogg. Ett försök att göra migsjälv mindre konstig helt enkelt...