"Jobbar Volvo ja!"

Jag tänker på teknikenshus. Den där gruvan som det lät jättehögt i och att man fick trycka på knappar för att flytta på malmen och få den att smälta. Det var guldfärgat vatten som rann i en kanal och skulle vara smält järn. Sådär liten och nyfiken tänkte jag "det måste vara riktigt farligt på riktigt". Sen tänker jag att alla har sommarjobb på de mest udda fabriker och platser och att det finns så jäkla mycket i världen man aldrig tänker på. Hur det blir gjort eller vad det kommer ifrån. Vi bara förutsätter. Men jag älskar att veta och speciellt att veta hur det hör ihop.

Idag har jag sett det färgade vattnet igen. Fast på riktigt. Det var varmt. Jävligt varmt.

Jepp, mitt i tentapluggstressen har jag varit tvungen att ägna hela dan åt ett studiobesök på den gigantiska fabriken här intill. VOLVO Powerterain. Vi har sett hela tillverkningen av en lastbildmotor från tillverkning av gjutningsformar, gjutning, bearbetning och montering. Så mycket man inte vet, kan eller förstår.

Och jag stod där framför den rinnande rännan med smält järn och såg gruvan i Kiruna. Järnvagnarna som bullrade när de stannade till utanför kökfönstret i Vassijaur. Nån släktnings släkting som effektiviserade nått med avlastningen. Pappa som jobbade på järnverket. Hur allt hör ihop och blir en motor som ska in i nån lastbil som ska köra och släppa ut avgaser och orsaka politiskt debatt. Återigen stort. Från det lilla och genom allt och oss alla. Ingenting är en slump. Allt hör samman och jag älskar bindningar. (Däremot hatar jag staket, sepciellt dem vid Anettes hus. Staket runt hyreshus! helt makalöst.)

Och där kom det. Det såg ut som lava, trögflytande och jepp det såg jävligt farligt ut! Senare idag fick jag reda på att en väns släktning dött just där. Just sådär med flytande järn över sig. Så nu vet jag att det är farligt. Frågar man så får man svar. Det kan bara ta lite tid.