Att vakna och upptäcka att man har en plats i världen

(det här skrev jag egentligen i torsdags)

Det har hänt en massa. Jag har nästan blivit frisk, gått på fester, spexrep och pluggat tills ögonen blöder. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att världen har växt. Eller kanske krympt.

När man är liten är världen endast det man kan se. Mer än så var lika svårt att tänka som att se slutet på universum (har föresten läst en bok som försökt bevisa att ett slut finns. Förstod ungefär var tredje mening). Man har alltid vetat att saker finns långt borta. Minns att jag hade en bild av Kina som ett stort land långt borta, ungefär där USA ligger. För några år sedan hade jag brev och mailvänner runt hela världen. England, Italien, USA, Finland, Japan och Iran. De var från olika kulturer, länder och samhällen. Men jag var ändå bara här.

Men så mycket som hänt på sistonde har gjort "här" också till ett "där". För hur mycket i kontakt med allt och som en del av den stora världen jag vill vara, är jag ändå någonstans. Jag har en plats, en religion, ett klassskikt, ett land ett utseende, ett status. Har alltid försökt se allting från ovan, svävat och överblickat för att se samband mellan allt i universum. Kanske har jag svävat för högt, inte kommit ner på jorden tillräckligt ofta. För jag är född och kommer dö som NÅGON här, nere på jorden. Och DET är läskigt.

Har kommit på mig själv med att säga "Det bästa med universitet är att alla jobbiga människor sollats bort!" Det är sant. Men ack så grymt. "Jobbiga människor" är de som bara gick i skolan för att de måste, som ville hoppa av och bli lastbilschauförer och kedjerökare. Det är en grov generalisering, men ändå en grov sanning. För det är inte rättvist. Arbetare röker i grymt mycket större utsträckning än tjänstemän. Det är sant. Och barn med mer välbärgare föräldrar pluggar i större utsträckning vidare. Och det är läskigt att inse att man tillhör den sistnämda kategorin. Men nu när jag sitter här i ett radhus på tre våningar mitt inne i stan och byggjobbare yngre än mig som kaklar badrummet, tvingas man fatta. Ännu mer har jag fattat sedan pappa fick sitt nya jobb. Förra veckn bytte vi ut alla dörrar på nedanvåningen mot sånna där vita och mamma ska köpa en digital systemkamera. Folk stirrar på vår stora LCDC-tv och att vara på segelsemester var underbart. Runt omkring dricker folk punsch och pratar som sina många resor runt hela världen. På breven jag hämtade från brevlådan i morse står det: "Dr. Paulsson".

Och allt det här med Danmark...Först tyckte jag det var sååå klantigt av dem att publicera bilderna. Men nu tycker jag att det enda som kan vara klantigt är sammanhanget. Kontexten. Diskursen. Inte i samspel med doxa eller habitus. Det spelar ingen roll hur vi gör. Allt kan bli fel! Det enda vi kan göra är att inse att vi bara lever en gång. Och den gången är nu. Och vi är någon. Jag är någon. Jag är kristen, svensk och bor i en villa med vita dörrar. Även om allt jag egentligen vill är att vara andlig. Flyga ovanför och slippa landa.

Och så vill jag åkta till Disneyland...