"universums gåta går att förstå!"

eller inte...

Familjemiddagar och skräcken börjar krypa sig allt starkare. Idag har jag bokat för en lägenhet. Sjukt. Det är bara några veckor kvar och hur ska jag hinna fixa allt? Mest handlar det om alla. Alla jag vill hinna träffa innan jag försvinner. Fest? Nej, det hinner/orkar jag inte fixa. Kanske en lite mindre sammankomst. Fåse, på nått sätt ska jag hinna säga hejdå till alla och berätta att jag verkligen kommer sakna er. Ändå vill jag umgås med familjen och T jämt och helatiden, fånga varje varje liten minut.

Träffade favvo Sofie igår och hamnade på trägårdsfest med en muslim som försökte konvertera alla och en föredetta kotolsk präst som utbröt: "Ja jag vill leva jag vill döööö.....på krogen." Hur fantastiskt är inte livet då?