När fantasin griper tag

Det läskiga med ondska är inte blodet, det är inte tårar eller vettskrämda ögon. Det hemska med en ond människa är att det inte går att förstå. Att hans eller hennes värld ligger så långt borta. En sekund infinner sig kännslan av att förstå men det är så otäckt att nästan förstå, för det blir så sant, det blir verkliget att en människa kan vara så ond. Och det är det läskigaste av allt. Värre än allt splatter eller monster i hela världen.

Alla lever i våra egna världar. Det var det "Pans Labyrint" handlade om för mig. Hur de hemskaste av hemska händelseförlopp kan vara ett äventyr och saga med lyckligt slut, bara genom kraften av vår fantasi. Vad är verkligt och vad är fatasi? För även de karaktärer som levde i "verkligheten" hade sina egna världar. Den känslokalle generalen och rebellernas spion levde i samma hus, åt samma mat men var ändå i olika världar. Och vad tänkte mamman som gift sig med denna onda man, hur såg hennes verklighet och plan ut?

Det där skrämmer mig. Trots att jag alltid hyllat fantasin och höjt ignoransen för verkligheten till skyarna som vägen till lycka. Det är läskigt att världen är så komplex och inte går att ta på. Att jag kan älska två människor men att de kan hata varandra. För det som är värre än att inte förstå komplexa saker är att förstå dem, att sätta sig in i olika situationer och olika synvinklar utan att dömma och göra allt för att förstå. Ibland önskar jag bara att jag kunde tycka en sak och hålla fast vid det. Att jag kunde hata vissa och älska andra istället för att känna nån slagts löjlig moderskännsla för allt och alla...Det skulle bara vara så mycket lättare.

Fantasin griper tag och det kan vara underbart. I min egen värld är jag trygg där formar jag verkligheten som en stor klump lera. Vackra solnedgångar och leenden. Men vem säger att jag inte lever i verkligheten. För lever vi inte alla i olika verkligehter? Verkligheter minnst lika olika som det klassiska verklighet och saga.