söndag...

"Det var trots allt inget som man kunde diskutera med någon annan; vad fanns det att säga till en annan nänniska om hur det kändes? Man kunde komma på saker man ville ha, men vid vissa tillfällen förändrades ljuset eller tiden saktades ner. Särskilt på söndagar saktade tiden ner, och ibland på lördagseftermiddagar, om man inte hade match - och man såg att livet egentligen inte var någonting. Det var bara ändlöshet och vad man fick eller inte fick skulle knappast göra någon skillnad, och vad fanns det sedan? Det motbjudande välbekanta rummet där man bodde, ens hemska kropp och ansikte, och rilltättavisningar från andra människor, att de inte brydde sig, hur man skulle framstå om man försökte förklara, lite konstig, lite tråkig och inte ens orginell. Varför var deras liv så enkla? Varför var det så att man måste försöka övertyga dem, och varför var det de som behövde bli övertugade och inte tvärtom? Man skulle naturligtvis inte lyckas om man försökte."

"I slutändan fanns bara ens vanliga liv, och den enda som kunde ta itu med det var man själv."

Lite ragiskt kanske, men så är det ibland.
Men imorgon åker jag iväg. Kanske därför längtan någonannan stans är så satans stor.