Är det så här när man är kär när man är vuxen?

Jag tror att en av nycklarna till att bli vuxen handlar om att se allting krympa.
Som liten ställde jag mig helt oförstående till hur mamma vågade gå och handla själv, utan nån "vuxen". Den vuxenhet som hon befann sig i överskuggades av de faror som lurade i köpcentrets mörka hörd, massa hyllor att gå vilse bland och inte minnst allt den torra luften fylld av ansvar, att göra rätt. När man blir vuxen förstår man att ingen gör rätt. Ansvar och duktighet är en illusion som en mask framför en jäkla stor dos improvisation!

När det var OS förundrades jag över hur sportsmännen stod sida vid sida och vinkade åt kamerorna. Idag förundras jag över nobelfesten. Som en pil av verklighet skjuter det där mänskliga ut genom tv:n. Mannen som står i bakgunden med uppknäppt flyga och knappar på mobilen. Eller när stadsministern försökte bortförklara att han inte viste vad ekonomipriset handlade om. Allt det där männskliga. När dansen skulle kunna vara slutet på vilken sittning som helst, det där välbekanta när folk smyger tillbaka till bordet eller letar desperat efter sin älskade som suttit i andra sidan rummet. Ack ja, ack ja. Den där kännslan att det kunde lika gärna varit jag, jag skulle klara av det där. Är det det som är vuxenhet?

Har suttit framför tv:n med en uppslagen konstruktionsmaterials-bok och vandrat ut och in ur dvala med hallunicationer och drömmar om möten med Al Gore. Väcktes av kvartersvärden som gjorde en inspektion. Drog uppmärksamheten från sotfläckarna i taket till en trasig fryslåda med lyckat resultat. Fick godkännt.

Är 13:e reserv på spanskan. It sucks!! Men vår underställsförfest och utgång var bäst i världen och igår var det luciakröning i kyrkan tills min hals nästan sjöng av sigsjälv. Så på nått sätt kryper lyckan och laminerar allt ihop ändå!