no hell below us

Idag har jag klippt mig. Jag är nog världens mäst omständiga kund. Hon fick chansa lite och vi kompromissade och det belv jätte bra. Ser ut som en hårdrockare från 80-talet igen. Hon satte i lockfixerare så nu är jag uberkrullig. Ser ut som en ängel...säger dom i alla fall.

Och när världen är stor och ganska farlig brukar jag tro lite att det är sant. Att jag kanske är en ängel. Ett något och inte någon. Som ser allt och alla men samtidigt inte se någonting alls. Som binder ihop. Som bara svävar över och skrattar.

Abow us only sky...
Lugnet bor i mitt hjärta. Tryggheten och det vilda som blåser i ansiktet. Galet och sansat bor nära varandra. Jag tror att innerst inne är vi alla galna. Inte galna som Hannibal Lecter, utan galna som fulla väninnor på en tjejkväll, barn som klär ut sig eller som nollorna på LTHs inspark. Galna som den som hoppar bungeyjump. Galna som den som vunnit VM guld. Galna som den som är nykär. Sådär, sådär galen är världen. Galet fin. Och jag är kär i allt och alla förvånande ofta.

Jag är ingen ängel. Men visst låtsas jag ibland. Man måste låtsas och luras lite för att klara sig och kunna skratta tillräckligt här i livet. Jag sket i festen ikväll, stannade hemma med pappa och såg OS-invigningen. Och där i talet om frihet och sportens fredliga budskap ler jag. Inte åt talet. Nä, jag ser förbi han som talar bort på deltagarna i bakgrunden. Objektivkameran får dem att smälta samman. Olika länder, etniciteter, religioner och färger sida vid sida. Plötsligt upptäcker de att de är med på bild. De glömmer det viktiga talet om sportens rättvisa, skiner upp som små barn, vinkar, hoppar, kramas och skrattar framför kamerorna. Och det är i deras skratt, i dessa vuxna förebilder, världens bästa atleter som beter sig barnen på Lilla Sportspegln, det är där jag ler. Det är där världen blir galen och alla till en lika galen del. Sen spelar Yoko Onos tal ingen roll.
För det är i leenderna det syns.