bakis

Det var nån som sa att jag påminde om Sandra Dalberg (från Fame Factory). hysteriskt. Skoj är också mini-svartbaren med två tequila för 20 och gratis chips. Sen glömde jag min cykel, dansade och vaknade upp i min säng med skorna på.
Det var otroligt kul igår.

Jag, Mail, Anders, Sara och Kristian kom sist till föreläsningen igår. Som bråkiga barn sjönk vi ner längst bak i de förvånansvärt sköna stolarna. Läraren började babbla om digitalkameror, pixlar och skärpor. Så fram med witheboardpennan. Formler, cosinus, grafer och matriser i en hemsk fart. alla antecknade frenetiskt med panik i blicken. Men, han som var så pedagogisk och gjorde armhävningar på katedern förra gången? Så drog han ner hela tavlan och Anders kastade pennan i bänken så den flög iväg och vi skrattade. Jaha då rusar alla faddrar in med vattenkanoner på fejkföreläsningen och vi tänker: nej, inte nu när vi precis är i civilisationen igen och tagit på oss våra finaste kläder och duschat i flera timmar. Men snart gick jag förbi valstugorna på torget med en gigantisk straffbricka och tomt äckligt snappsglas vrålande "222 järnvägsbommar" och ingen vill vara ekonom.

Lekar i gräset och alla beundrade min rumpa när vårt lag välte ihopbundna med rep i en enda stor hög. På nåt sätt kändes det så hemma. Vi har ju för fan varit omringade av agressiva män i k-pist och rånarluva och räddat flyktingar ihop! Trots att vi var i två olika lag hejade vi på varann in i hjärtat, det bara blir så. Det känns nästan som man bara känner alla i skabbiga kläder, osminkade och övertrötta. Det är verkligen VI. Och DOM det måste vara designarna. Skrik-Göran kastade vattenballonger på oss, men vi vet var hans brevlåda bor och har stora planer. Det är nått underbart med att vi skämtar om otroligt grymma och mordiska handlingar när vi alla vet att det vi mest av allt vill göra är hjälpa och rädda. älskar det.

Och vilka andra kan ställa sig i en dansring när vi får tråkigt och utan musik klappa händerna och en och en gå in och göra bort oss?

Och så det här med världen. För så fort det är nyheter från Libanon eller prat om FN:soldater eller Dafor rycket det till. Som att allt blivit tusen gånger verkligare och jag verkligen varit där. Nu känner jag med hela själen; det är det här jag vill göra. Jag vill rädda världen och kräla i leran.