caching

Today I took a tour to Mölleberga.
Av en så vanligt outgrundad anledning har jag länge velat åka dit. Kanske för att det var en plats jag aldrig varit på, för att jag nångång hört talas om det eller helt enkelt för att jag aldrig varit där. Fem kilometer susade förbi i illfart på Beccas rosa cykel. Över backe och dal och elledningar. Och precis när inte ens technomusiken kunde ge mer styrka till benen och motvinden skrek; åk hem. Ni vet när man tänker bara en meter till. Där var en halvt igenvuxen skyllt. Mölleberga var som en av de små lantortsstäderna i Harry Potter (uppslukad just nu!). Några små gamla hus, två gator som korsarvarandra och heter Bygatan och Kyrkogatan och en av områdets så många kyrkor med en alldeles för trång kyrkogård. Det var ungefär vad jag såg. Nöjd att ha nått mitt mål bar benen hemmåt. Lite besviken.

För nog hade jag förväntat mig någonting lite mer storlaget. Inte av Mölleberga, det var ungefär precis som jag föreställt mig det. Av nån anledning kom den där stickande kännslan av att hitta svaret med stort S krypande. Så att ha åkt till Mölleberga utan att finna livet mening, det var kanske inte direkt vad jag förväntat mig.

Min lilla grannpojke som alltid varit en sån lite halvstörig småunge som hittat på bus. Där satt han med bar överkropp vid köksbordet. Mitt emor en lång blond tjej som var huvudet kortare än honom. Jag frågade migsjälv; vart är världen påväg!!

tja....frammåt

Danssugen satte jag på radion. P3. En Mika koncert. Då kom svaret som ett brev på posten. Jag har åter igen hoppat.