Fettma

Igår såg jag ett program om extremt feta människor. "Det är då man kan känna sig riktigt smal" sa mamma. "Det är då man kan känna att steget till extremt fet inte är så jäkla långt borta" tänkte jag. Hur jäkla lätt det är ändå. Någon i programmet skylde på att det var ärftligt och jag tror det stämmer lite. Speciellt det där med hur mat är känslomässigt förknippat. Jag har altid varit facinerad av de personer som verkar oberörda när det handlar om någonting ätbart. Som inte verkar förknippa det med några som helst kännslor. Jag minns när man var liten och skulle sova över så tänkte jag alltid på vad man skulle få och äta. Fortfarande när jag går på bio är godiset det jag ser fram mest emot. Nej, jag har abslut ingen ätstörning. Men en gång för nästan tio år sedan var jag överviktig och mat var en otroligt stor tröst.

Jag tror aldrig riktigt man kan fatta om man aldrig varit där. Som Tore och hans brorsa. Man kan aldrig fatta hur svårt det är. För desto mer förbjudet det är en kaka detso mer tänker man på kakan. Så fort någon snackar illa om tjocka och feta sticker det till lite i magen. Inte för att jag är en av dem, men för att jag tror att jag lätt skulle kunna vara. Alla i min familj är eller har varit överviktiga. Alla. Sen om det beror på gener eller miljö är svårt att veta. Men egentligen spelar det ingen som helst roll, grejen i sig är att vi har lätt för att gå upp i vik både fysisk och psykiskt. Idag har jag insett att det enda sättet att inte se fram mer mot godiset än nöjet i sig är att ta bort det helt. Jag är väldigt nöjd med min kropp och vet att jag är normalviktig. Men jag kan inte frossa i godis som alla andra studenter, för jag är så himla rädd att tappa taget. För jag inser att de som väger 200 kilo inte skiljer sig från mig mer än en liten gnutta vilja. En vilja som jag håller stenhårt fast vid.

Det svåraste av allt är alla som tror att det bara finns två lägen; tjock och smal och tror att en smal som tänker på kalorier måste ha en ätstörning. Visst är gränsen hårfin och det gäller att just hålla sig på den gränsen. Allra allra jobbigast är alla vuxna som tror att så fort en ung frisk människa inte vill ha en gräddbulle till har hon aneroxia. Tiderna förändras. På 50-talet var det kanske konstigt. Men i vår del av världen finns mat precis överallt på en armlängds avstånd och man måste bry sig! Specielt om man är extra kännslig och den största lyckan med att äta är vetenskapen om att det ligger en godbit till på tallriken eller i påsen och väntar. Precis som 500-kilos mannen så talande uttryckte det. Och jag förstår honom, jag förstår så jävla mycket.