Tjärlek

Det finns en film. Viktor, jag och lill-Hanna leker sikta mot sjtärnorna. Ni vet den där med finalen med oss alla som GES och Becca dansar in i bild med ett stort lakan över sig och vi blir arga på henne och på mamma som filmar henne mer eftersom hon är så jäkla söt. Där i den filmen mimar jag till Pandora och jag minns än idag hur vi övade och hur jag lyssnade på den där låten om och om igen.

Så igår. Massa fulla studenter, en medelålders opererad numera halvt okänd disco-sångerska och där kom den. Oha oha oha ohaa ohaa ohaha. Skrek som en galning. Det var nog det lyckligaste ögonblicket i mitt liv.

hehe som så många andra. Kanske var de de skumma drinkarna jag blandat på histek, eller capsningen. Eller helt enkelt nån konstig flashbacks. Jag har nämligen en väldigt svag nerv för flashbacks. När det tar sig blir jag överlycklig. Speciellt hela det där köret om att saker aktiskt har varit och är. Att det förändras twistast och på nått mysko sätt rör sig frammåt. Non stop.

It's lovely. its tjärlek.