Individens ansvar

I torsdags förstod jag alltid vetat och alltid förstått at jag vetat men ändå aldrig fattat.

Vaknar. Slår upp ögonen. Tänker: klockan är över nio, seminariet börjar nio. Kollar på klockan. Mycket riktigt, kvartöver. Prick! Stiger upp mumlar nått till Tore om att han började för över en timme sedan. Han har senare inget minne av händelsen. Stiger i kläderna, ner för trapporna, förbi hotellet (men eftersom jag är sen är baktrappan tom på rökande personal), förbi restaurangen (här städar de som vanligt), ut på gågatan, förbi juridicum (här infinner sig alltid en känsla av stress), sushirestaurangen där jag i tisdags för första gången lät mina smaklökar hälsa på dessa delikatesser, konditoriet (här infinner sig alltid en känsla av skam), huvudbyggnaden (här infinner sig alltid en känsla av nostalgi). Nästan framme. Gud va hungrig jag är. Vaknar alldrig innan frukost. Vilken sal var det nu? Humm tur de andra tittar på en film. Fy jag måste se hemsk ut. Jaha och nu måste jag leta efter en stol att sitta på så bäst och springa runt hela byggnaden och leta reda på den största omständigaste av alla och sedan klumpigt böka in den genom dörren. Hej gomorron här är jag! Med fluffigt hår.

Sa inte ett knyst på hela seminariet. Hade visserligen läst boken men magen var tom och gruppen helt ny. Men så där någonstans i mitten blev jag också lite tagen. Boken handade om barns välfärd (typ. fattade inte riktigt). Först disskuterade vi skijsmässor och familjeförhållanden. Sen tog vi upp individens ansvar. Individens ansvar. Och det var någonstans där som jag fattade. Det handlar om det här med destruktiva unga, egentligen unga och lyckade och fantastiska personer med alla möjligheter i världen, som ändå bara ser svart. Nått beror det på och problem följer tiden. Så här är det: vi har möjligheter. Vi har fan alla möjligheter som finns här i världen! Tror vi... Det finns ingenting att skylla på, inte fattigdom, inte födelse i fel klass, inte att samhället inte hjälper. Det finns alltid möjligheter att ta tag i, det är högt i tak och stjärnorna ligger inom räckhåll. Men möjligheter leder till ansvar för sitt eget lyckade och inte minst...sitt eget misslyckande. Allt är vårt eget fel. Att vi inte är på topp är vårt eget fel. Det är därför vi alltid är misslyckade. Destu längre bak i tiden vi kommer destu mer normalt var det att vara vad vi idag skulle kalla misslyckad, fattig och smutsig. Att nå toppen var onormalt. Idag är det precis tvärtom. Det är onormalt att inte vara bäst. Att inte ha flest vänner, ha högsta betyg i allt, få flest kramar, äga flest saker, ha vackrast hår, att nå stjärnorna. Då är man onormal. Och via internet och media, den stora världen som kommer allt närmare, så kan vi läsa om alla som lyckas, den vanliga människan som bara kämpade tillräckligt. men för varje person som klättrat till toppen står någon utan stege. Vi slåss om stegarna. Det är ett krig. För vi vet; Alla kan inte vara bäst.

Äntligen kunde jag så säga till mamma; så här är det! Svara på frågan om varför. Varför de är det ungerbaraste människorna som inte tror på sig själva. Man måste lyckas. Eller rättare sagt vi tror att vi måste lyckas. Vi tror att vi har alla möjligheter i världen, men ofta så lever livet oss faktiskt precis vart de vill. Det handlar inte om hur det egentligen är, jag vet inte hur det är. Det handlar om hur vi tror det är och jag tror många tror på ett ganska olyckligt vis.

För varför kämpar vi för att sedan falla när allt vi behöver redan finns precis där vi står? Kanske för att vi inte förstår. Eller för att många, precis som jag, inte fattar vad vi egenligen hela tiden har vetat. Jag tror att så länge vi är nöjda med oss själva och ställer hjärtat på vid gavel för att respektera och acceptera allt och alla vi möter, klarar vi oss. Då är vi lyckliga.
Så skit i stjärnorna!

(Mina byxor är håliga. Bara en liten notis...)

stress

Wehe I got a blogg!
Viktor kommer mobba mig. Tore kommer mobba mig.
jag är då i alla fall inte dagbok-oskuld. Alltid nått.

Ja, ja. Idag är det morgon (vet inte riktigt varför jag valde just den titelnjag valde. kanske just för att det är tidig morgon.) (ähh...sa jag tidig? okej mitt på dan då.) Har haft sovmorgon och ska snart iväg till veckans enda föreläsning. Inte mycket att göra. Jo, jag har massor att göra. Läser just nu en bok om stresshantering som jag hittade längst in på Genusbiblioteket. Använt den som ursäkt för att slippa göra allt jag måste. Är inte det ironiskt?

Men är inte direkt stressad. Det är lugnt. I'm lugn som en filbunke. Bara min kropp som är nervös och stressad. Jo, jag vet det är inte lugnt då. Men vad kan man göra?
Bada mer bubbelbad? Motionera mer? Äta mer godis och kolla på dåliga dokumentärer?
Ja vem vet. Vem fan vet.