Fettma

Igår såg jag ett program om extremt feta människor. "Det är då man kan känna sig riktigt smal" sa mamma. "Det är då man kan känna att steget till extremt fet inte är så jäkla långt borta" tänkte jag. Hur jäkla lätt det är ändå. Någon i programmet skylde på att det var ärftligt och jag tror det stämmer lite. Speciellt det där med hur mat är känslomässigt förknippat. Jag har altid varit facinerad av de personer som verkar oberörda när det handlar om någonting ätbart. Som inte verkar förknippa det med några som helst kännslor. Jag minns när man var liten och skulle sova över så tänkte jag alltid på vad man skulle få och äta. Fortfarande när jag går på bio är godiset det jag ser fram mest emot. Nej, jag har abslut ingen ätstörning. Men en gång för nästan tio år sedan var jag överviktig och mat var en otroligt stor tröst.

Jag tror aldrig riktigt man kan fatta om man aldrig varit där. Som Tore och hans brorsa. Man kan aldrig fatta hur svårt det är. För desto mer förbjudet det är en kaka detso mer tänker man på kakan. Så fort någon snackar illa om tjocka och feta sticker det till lite i magen. Inte för att jag är en av dem, men för att jag tror att jag lätt skulle kunna vara. Alla i min familj är eller har varit överviktiga. Alla. Sen om det beror på gener eller miljö är svårt att veta. Men egentligen spelar det ingen som helst roll, grejen i sig är att vi har lätt för att gå upp i vik både fysisk och psykiskt. Idag har jag insett att det enda sättet att inte se fram mer mot godiset än nöjet i sig är att ta bort det helt. Jag är väldigt nöjd med min kropp och vet att jag är normalviktig. Men jag kan inte frossa i godis som alla andra studenter, för jag är så himla rädd att tappa taget. För jag inser att de som väger 200 kilo inte skiljer sig från mig mer än en liten gnutta vilja. En vilja som jag håller stenhårt fast vid.

Det svåraste av allt är alla som tror att det bara finns två lägen; tjock och smal och tror att en smal som tänker på kalorier måste ha en ätstörning. Visst är gränsen hårfin och det gäller att just hålla sig på den gränsen. Allra allra jobbigast är alla vuxna som tror att så fort en ung frisk människa inte vill ha en gräddbulle till har hon aneroxia. Tiderna förändras. På 50-talet var det kanske konstigt. Men i vår del av världen finns mat precis överallt på en armlängds avstånd och man måste bry sig! Specielt om man är extra kännslig och den största lyckan med att äta är vetenskapen om att det ligger en godbit till på tallriken eller i påsen och väntar. Precis som 500-kilos mannen så talande uttryckte det. Och jag förstår honom, jag förstår så jävla mycket.

Arga miner

Allt gick fel från början idag. Först somnade jag om med veäckarklockan i min famn. Sen tog jag fel balsam så mitt hår belv alldeles fett. Gröten blev för torr. Bussen kom aldrig. Fick cykla till stationen med punktering och kom försent. Vi hade en ny lärare som sa samma sak fem miljoner gånger och gav oss konstiga uppgifter. Ingen akademisk kvart. Vi fick diskutera om sambanden mellan tre helt olika saker i fem minuter och sedan skulle alla grupper redovisa (!). Sen fick vi läxa! Det kanske låter knasigt att tycka det är konstigt, men om läraren föreläser OM pedagogik och vi diskuterar hur viktigt det är med ömsesidig respekt och att lärarna inte bara ska tillrättavisa eleverna. Och om hon sedan är presis sådär jobbigt auktotitativ (Hanna har lärt sig ett nytt ord) så blir man lite blä och blir en tonåring som sitter längst bak, tuggar tuggummi och viskar med kompisen om killar, smink och vad som händer i hegen. Jag talade ut om ilskan mot min frisör som inte klippte som jag ville. Ja idag har jag varit upprörd! Men bara sådär lite lagom som kanske ändå behövs ibland. Man kan inte alltid vara snäll.

Mer om skolan: I måndags när vi hade grupparbete diskuterade vi om en forskare vi läst mycket om och som finns med i flera av våra obligatoriska böcker, var svensk eller amerikan. Vi goglade på eniro. Han var svensk och eniro visade honom i telefonboken. Janni ringde utan min vetenskap och tryckte luren mot mitt öra.
Så nu har Marton Säljö ett medelande på sitt mobilsvar som låter ungefär såhär:
"Va? Oj, det är en telefonsvarare...fniss fniss...här..."

Fy vad jag är barnslig...

sen kväll med lappmössa

I helgen har jag sprungit runt med en lappmössa på huvudet. Fast den har varit på ganska många huvuden. Träffade Stoffe också! Trevlig, helt glömt bort mitt förra liv som gymnasist(?). Tore fick med sig en 1800-tals hatt från sin fest. Synd att det inte var 20-tal. Behöver fixa en AlCapone outfit till imorn kväll. Helst kvinnlig.

"Hissfester är underskattade"
Jag älskar när det blir sådär galet att man inte vet var man hamnar. Som idag (och hela förra veckan) när vi skulle skriva plugg och vi bara pratade strunt. Idag satt jag och Marcus till halv sju, skrev lite och pratade mycket annat. Även om skriva plugg är kul. Ja, jag gilla vara viktig och skriva kloka vetenskapliga saker med argument och källanvisningar och fåniga personliga paralleller (lärare ÄLSKAR fåniga personliga paralleller). Det är också underskattat. Nog mest för jag känner mig smart. Speciellt när jag får förklara saker.

Har varit på fyra sittningar på en vecka nu. Gått med i två få-gott-samvete-föreningar (CISV och IM). Och två spex på G. Sjuk mycket. Sjukt mycket folk. Jag blandar ihop alla. Inte bättre av att samma folk är med på mycket. Som hon Sofia i Kalmarspexet som dök upp på festen i lördags. Och Pekka i kören som också var där + förra lördan och i karnevalskön. En massa ansikten som man inte kan koppla. Snurrigt. Men men. älska folk. Och kören ikväll var sjuk kul. Lyckades få dit Isabel också. Hon har världens härligaste skratt.

Och ännu bättre:
Imorn är det alla hjärtans dag! Jag älskar fåniga traditioner. Ska köpa nått sjukt kommersiellt och sötsliskigt. Snubben före i kön på Konsum köpte en ros, ett paket hjärtkakor och ett paket hjärt-gellehallon. SÖTT.

Igår var jag sjukt olycklig. Vad fan hände?

(Mest av allt just nu önskar jag att jag kunde gå så där djupt in på bara en sak i var je inlägg. Men det går inte. Så puss gonatt.)

no hell below us

Idag har jag klippt mig. Jag är nog världens mäst omständiga kund. Hon fick chansa lite och vi kompromissade och det belv jätte bra. Ser ut som en hårdrockare från 80-talet igen. Hon satte i lockfixerare så nu är jag uberkrullig. Ser ut som en ängel...säger dom i alla fall.

Och när världen är stor och ganska farlig brukar jag tro lite att det är sant. Att jag kanske är en ängel. Ett något och inte någon. Som ser allt och alla men samtidigt inte se någonting alls. Som binder ihop. Som bara svävar över och skrattar.

Abow us only sky...
Lugnet bor i mitt hjärta. Tryggheten och det vilda som blåser i ansiktet. Galet och sansat bor nära varandra. Jag tror att innerst inne är vi alla galna. Inte galna som Hannibal Lecter, utan galna som fulla väninnor på en tjejkväll, barn som klär ut sig eller som nollorna på LTHs inspark. Galna som den som hoppar bungeyjump. Galna som den som vunnit VM guld. Galna som den som är nykär. Sådär, sådär galen är världen. Galet fin. Och jag är kär i allt och alla förvånande ofta.

Jag är ingen ängel. Men visst låtsas jag ibland. Man måste låtsas och luras lite för att klara sig och kunna skratta tillräckligt här i livet. Jag sket i festen ikväll, stannade hemma med pappa och såg OS-invigningen. Och där i talet om frihet och sportens fredliga budskap ler jag. Inte åt talet. Nä, jag ser förbi han som talar bort på deltagarna i bakgrunden. Objektivkameran får dem att smälta samman. Olika länder, etniciteter, religioner och färger sida vid sida. Plötsligt upptäcker de att de är med på bild. De glömmer det viktiga talet om sportens rättvisa, skiner upp som små barn, vinkar, hoppar, kramas och skrattar framför kamerorna. Och det är i deras skratt, i dessa vuxna förebilder, världens bästa atleter som beter sig barnen på Lilla Sportspegln, det är där jag ler. Det är där världen blir galen och alla till en lika galen del. Sen spelar Yoko Onos tal ingen roll.
För det är i leenderna det syns.

Att vakna och upptäcka att man har en plats i världen

(det här skrev jag egentligen i torsdags)

Det har hänt en massa. Jag har nästan blivit frisk, gått på fester, spexrep och pluggat tills ögonen blöder. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att världen har växt. Eller kanske krympt.

När man är liten är världen endast det man kan se. Mer än så var lika svårt att tänka som att se slutet på universum (har föresten läst en bok som försökt bevisa att ett slut finns. Förstod ungefär var tredje mening). Man har alltid vetat att saker finns långt borta. Minns att jag hade en bild av Kina som ett stort land långt borta, ungefär där USA ligger. För några år sedan hade jag brev och mailvänner runt hela världen. England, Italien, USA, Finland, Japan och Iran. De var från olika kulturer, länder och samhällen. Men jag var ändå bara här.

Men så mycket som hänt på sistonde har gjort "här" också till ett "där". För hur mycket i kontakt med allt och som en del av den stora världen jag vill vara, är jag ändå någonstans. Jag har en plats, en religion, ett klassskikt, ett land ett utseende, ett status. Har alltid försökt se allting från ovan, svävat och överblickat för att se samband mellan allt i universum. Kanske har jag svävat för högt, inte kommit ner på jorden tillräckligt ofta. För jag är född och kommer dö som NÅGON här, nere på jorden. Och DET är läskigt.

Har kommit på mig själv med att säga "Det bästa med universitet är att alla jobbiga människor sollats bort!" Det är sant. Men ack så grymt. "Jobbiga människor" är de som bara gick i skolan för att de måste, som ville hoppa av och bli lastbilschauförer och kedjerökare. Det är en grov generalisering, men ändå en grov sanning. För det är inte rättvist. Arbetare röker i grymt mycket större utsträckning än tjänstemän. Det är sant. Och barn med mer välbärgare föräldrar pluggar i större utsträckning vidare. Och det är läskigt att inse att man tillhör den sistnämda kategorin. Men nu när jag sitter här i ett radhus på tre våningar mitt inne i stan och byggjobbare yngre än mig som kaklar badrummet, tvingas man fatta. Ännu mer har jag fattat sedan pappa fick sitt nya jobb. Förra veckn bytte vi ut alla dörrar på nedanvåningen mot sånna där vita och mamma ska köpa en digital systemkamera. Folk stirrar på vår stora LCDC-tv och att vara på segelsemester var underbart. Runt omkring dricker folk punsch och pratar som sina många resor runt hela världen. På breven jag hämtade från brevlådan i morse står det: "Dr. Paulsson".

Och allt det här med Danmark...Först tyckte jag det var sååå klantigt av dem att publicera bilderna. Men nu tycker jag att det enda som kan vara klantigt är sammanhanget. Kontexten. Diskursen. Inte i samspel med doxa eller habitus. Det spelar ingen roll hur vi gör. Allt kan bli fel! Det enda vi kan göra är att inse att vi bara lever en gång. Och den gången är nu. Och vi är någon. Jag är någon. Jag är kristen, svensk och bor i en villa med vita dörrar. Även om allt jag egentligen vill är att vara andlig. Flyga ovanför och slippa landa.

Och så vill jag åkta till Disneyland...