Jodå! Bloggen lever och frodas.
Fast det går lite segt så jag känner att det är dag fören liten förändingt. Har tänkt satsa mer på bilder.
Har hur många bilder som helst som fångat de där små fina saker i vardagen. I min helt vanliga gråa vardag. Som små blommor som lyser upp. Och eftersom jag har världen bästa humor så kan det inte bli mer än fel! =)
Sen tänkte jag prata om en sak jag suger på!
Jag klarar av det mesta här i livet. Ja, jag är faktiskt ganska bra på en hel del saker, för att inte säga grym. Men det finns en miljö jag har svåra problem med. En plats där allt går fel varje gång på alla möjliga sätt. En plats där jag blir förvirrad, enkelspårig och totalt asocial. Affären. Helt vanliga mataffärer. Jag tror det är på grund av alla outtalade regler i affärer som jag helt enkelt aldrig fått grepp om. Antagligen för att de aldrig tett sig riktigt logiska nog.
Först har vi svängdörrarna. De kräver tajming och exakt rätt hatighet. Jag lyckas få för mig att knyta skorna eller stanna upp lite och tänka efter vad jag egentligen ska handla. som så många gånger tidigare spankar dom där jäkla svänghindrerna min rumpa. Lite generad trippar jag raskt vidare och glömmer att ta en korg och får tränga mig förbi kön vid kassan och hämta en där.
Lite skamsen går jag vidare mot nästa utmaning: att välja. Alla som känner mig vet att jag inte kan välja. Även om jag blivit bättre på att inte överanalysera, så tar det ändå aldeles för lång tid för att vara en välmående 22-åring. Förhoppningsvis har jag med mig en lista, så jag över huvudtaget kommer därifrån. Efter en hel del yrande fram och tillbaka med att hämta varor och ångra mig eller stå framför samma hylla i en kvart och stirra, beger jag mig mot kassan. Vid det här laget har allt tänkande gjort mig så snurrig att sannolikheten att gå in i någonting eller någon ökar markant. Förhoppningsvis träffar jag ingen jag känner och beter mig konstigt.
Slutligen kommer jag äntligen fram till kassan och det är här det riktigt svåra börjar. Jag vet egentligen vilka reger som gäller, jag kan dem utan och innan. Men där står jag glädjer mig över att ha kommit ända hit, slapnar av lite för mycket och glömmer alla regler och att det står andra människor omkring mig. Enligt min logik spelar de tingen roll hur stor mellanrummet är mellan personerna i en kö, det går inte snabbare fram för det. Precis som det är helt ologiskt att jag ska lägga "kassapinnen" åt personen bakom mig, eller att det på nått sätt ska gå fortare för kassörskan om jag skyndar mig att slänga upp alla varor, istället för att i lugn och ro ställa dem med sträckkoden åt rätt håll.
Efter att ha fått onda blickar av alla bakom mig i kön, varorna är betalda är det bara att gå hem...OM jag bara haft någonting att packa varorna i. Fokuset att göra rätt
i kassan innebär att jag glömmer ta en påse och måste fråga kassörskan i efterhand. För att inte förarga personerna i kön ännu mer packar jag dock istället allt i sånna där små genomskinliga påsar som halvvägs hem rasar i småbitar.
Ingenting är omöjligt. Ursäkta självförtroende, men jag tror att affärskampen är en kamp jag aldrig kommer klara av att vinna. Får helt enkelt fortsätta kämpa med andra saker här i livet och stå ut med att gör abort mig någon gång varje vecka!
(PS. det är kanske inte fult så allvarlig som det låter. för det mesta inträffar inte alla dessa problem varje gång. men alla händer regelbundet, mer eller mindre ofta.)
