När fantasin griper tag

Det läskiga med ondska är inte blodet, det är inte tårar eller vettskrämda ögon. Det hemska med en ond människa är att det inte går att förstå. Att hans eller hennes värld ligger så långt borta. En sekund infinner sig kännslan av att förstå men det är så otäckt att nästan förstå, för det blir så sant, det blir verkliget att en människa kan vara så ond. Och det är det läskigaste av allt. Värre än allt splatter eller monster i hela världen.

Alla lever i våra egna världar. Det var det "Pans Labyrint" handlade om för mig. Hur de hemskaste av hemska händelseförlopp kan vara ett äventyr och saga med lyckligt slut, bara genom kraften av vår fantasi. Vad är verkligt och vad är fatasi? För även de karaktärer som levde i "verkligheten" hade sina egna världar. Den känslokalle generalen och rebellernas spion levde i samma hus, åt samma mat men var ändå i olika världar. Och vad tänkte mamman som gift sig med denna onda man, hur såg hennes verklighet och plan ut?

Det där skrämmer mig. Trots att jag alltid hyllat fantasin och höjt ignoransen för verkligheten till skyarna som vägen till lycka. Det är läskigt att världen är så komplex och inte går att ta på. Att jag kan älska två människor men att de kan hata varandra. För det som är värre än att inte förstå komplexa saker är att förstå dem, att sätta sig in i olika situationer och olika synvinklar utan att dömma och göra allt för att förstå. Ibland önskar jag bara att jag kunde tycka en sak och hålla fast vid det. Att jag kunde hata vissa och älska andra istället för att känna nån slagts löjlig moderskännsla för allt och alla...Det skulle bara vara så mycket lättare.

Fantasin griper tag och det kan vara underbart. I min egen värld är jag trygg där formar jag verkligheten som en stor klump lera. Vackra solnedgångar och leenden. Men vem säger att jag inte lever i verkligheten. För lever vi inte alla i olika verkligehter? Verkligheter minnst lika olika som det klassiska verklighet och saga.

Useless talent number 14

Jaha för en gång skull är jag övertygad om att tiden har stått helt stilla. Ganska logiskt då allt har gått i ljusets hastighet. För en halvtimme sedan packade jag upp de sista ur väskan från Mine Action kursen/resan. På måndag sticker jag igen, denna gången bara till världsmetropolen Eksjö. Men dock, tiden har stått stilla. Ingenting har hänt. Förutom tentor med desperata försök att ta igen två veckors missade studier, vilket efter mycket svett och tårar fick en fint svettigt slut.

Sen har det varit Herrsittning. Hela veckan ägnades åt denna fantastiska aktivitet, världens bästa ursäkt att strunta i vad vardagliga plikter heter. Ingen skola, ingen träning, damråttor i varje hörn. Och säckern med pantburkar från FBI festen ligger fortfarande kvar i hallen som en nagel i ögat varje gång jag kommer hem, lika trött som när jag steg upp. Men vad gör man inte för att 100 män i sina bästa år ska få den bästa kvällen i sina liv. Tore hade skoj. Jag hade JÄVLIGT skoj.

SKövde har sina ljuspunkter, en av dem är filmfestivalen på kulturhusets egna biograf, ett stenkast härifrån. Nytränad och nyduschad och med mjukisbrallorna i högsta hugg kröp jag ner på tredje raden mellan Natasha och en okänt kille. Hittade en zoo-klubba i fickan som jag i en veckas tid sparat till "ett bra tillfälle". Detta var ett sådant tillfälle bestämde jag. Filmen var "Planet Terror" och den var sjukt grym! Älskade den totalt och skrattade (tänkte skriva mer än på länge, men har faktiskt skrattat mycket på sistonde), mycket.

Ikväll befinner jag mig bakom baren. Det är fotbollskväll och även om denna sport i min erfarenhet fört mycket ont med sig, ska det bli mysigt.