die hard

live harder
Hemma. Jag trivs bajsigt bra här. Kanske inte staden har så mycket med allt att göra, utan mest är det utbildningen. Vi är glada och vi ska rädda världen med matteformler. Tycker om alla otroligt mycket. Alla är verkligen individer och äntligen, äntligen estetiska modiga personer som kan räkna! Det är precis allt jag velat göra, jobba med och kämpa för. Hade vår första föreläsning idag och jag sjönk ner i de mjuka stolarna och mös. För just där, i skolbänken känner jag mig hemma och kan lätt tänka mig stanna fyra år till. Men inte för alltid, nej sånt är fegt.

Skövde såklart

Nu har jag flyttat hemmifrån. Det är skoj. Skönt och lugnt. Inte känns mig ensammen alls förutom att T varit omöjlig att få tag på på grund av all nollning. Snart börjar min nollning, skönt att fylla dagarna med saker.

Känner mig oerhört trygg, mycket mer än förväntat. Sängen som är för mjuk är skönare än jag minns och när jag vaknar ser jag de gigantiska fröna träder täcka hela min utsikt. Fantastiskt. Lite som att bo i en trädkoja. Grannarna borrar, spikar, snarkar, går och har sex. Så nä, jag känner mig inte så ensammen. Finns en dam också några hundrameter bort med miljoner ankor och gäss (den där berämda sjön där alla fåglar häckar ligger bara nån mil bort) med en stor sten jag förälskat mig i. Där är massa pensionärer som matar ankorna och får sin dos av kärlek. Kanske är jag lite som dem.

Har inget internet än så sitter på "the mal" (ser verkligen ut som i en amerikans highschool film) och utnyttjar det trådlösa nätet. Det är ganska tomt här. Folk ser vanliga ut med ändå konstiga, antagligen inbillning...

Saknar folk såklart. Ska ringa massor snart. Men först måste allt få ta sin lilla tid. Hitta mig själv i denna oskuldsfulla stad som påminner mycket om Luleå med vackra trähus och ett stort berg på cykelavstånd (längtar redan efter vintern). Här kör folk ovantligt mycket mot rött, handlar på ICA och röstar på centerpartiet.

Folk pratar kul också. Men inte kan jag säga fult, snart kommer jag väll själv prata så. Lilla anpassningsbara jag. Norrlänningen som har hjärtat i skåne och snart pratar typ värmländska. KÄRLEK!

like a movie sceen wiht James Dean

Amore is att gå på skräckfilm i minstaliten salong med flera skumma ensamma gubbar som ser ut som vilken galen seriemördare som helst, och sitta riktigt tätt ihop. Eller att träffa Lina och höra att man är saknad och föräldrarna gillade mig massor massor. Jag gjorde ett bra jobb.

Amore är att viska kärlekssånger...

Amore är att det pirrar i magen vad man än gör för att livet bara börjat. Amore är att ha någonting som påminner om nått annat. Ja, James hänger på min vägg och väntar på mig. Liksom massa annat gör. Det finns ett helt rum/hus/hem/liv där uppe som väntar på mig! FATTA!!!

oh tired

Det är nog sant som mamman min säger, att det finns miljoner saker i mitt lilla huvud just nu. Att det är en av de största händelserna i mitt liv. Själv har jag nästan hela tiden tagit det med en klackspar. Kännslorna har mer handlat om förväntan och frihet än att ta extra stora steg.

Jag är trött. Jag är så otroligt trött all undermedveten spänning för på några veckor har jag gått igenom 20 år av minnen och förståelse (eller försökan till det). Prylar har slängts och sparats. En bortglömd 17-års present i form av en 500 lapp. Ett halvt nytt liv har betalats med visa kort. Alla relationer har grubblats över, i form av minnen och förväntningar. För vad vill jag? Hur menar de/vi/ni/alla?

Alla svåra stunder blir mer än förflutet i förändringens tider, de blir byggstenar av mig själv. För vad består jag av? Det är tröttsamt, slitigt, jobbigt och smått deprimerande. I långa samtal med mig själv, mamma och verkligheten tvingas jag se mig för vad jag är och vad jag gått igenom. Och jag är stolt och framför allt beslutsam! Stolt över det underbara människa jag är. Alla goda tankar, smarta teorier, galna humorn och sorgelösheten (livet med en klackspark). Miljoners komplimanger, så mycket tydligare än alla dessa inbillade förakt och tendenser till osynlighet! För när var senast någon bokstavligen uttryckte att jag var fel? Allt för längesen för att det borde räknas, annat än längst in som en grundpelare för allt mitt mod.

Ja, stolthet. Så mycket att det borde lysa igenom det enda hotet mot mig själv: mig själv. Det enda som förstör är tron på mitt ickevara i de viktigaste av stunder. I tillbakablickarna ser jag alla dessa tillfällen som kunde lett till stjärnoran men slutade på en parkbänk. Bara för att minnerna om min flygförmåga gått vilse i verklighetens mörker. Ett inbillat mörker. Med erfarenhetens ficklampa blir allt så tydligt om när det gick fel. Därför är jag bestlutsam! Därför ska jag lysa, stråla, klar och berömd som den bästa i mitt liv! Därför vet jag att jag kommre lyckas!

Tröttsamt att hitta nya vägar. Och ändå är allt jag kan säga om kännslan: "det känns skönt".