caching

Today I took a tour to Mölleberga.
Av en så vanligt outgrundad anledning har jag länge velat åka dit. Kanske för att det var en plats jag aldrig varit på, för att jag nångång hört talas om det eller helt enkelt för att jag aldrig varit där. Fem kilometer susade förbi i illfart på Beccas rosa cykel. Över backe och dal och elledningar. Och precis när inte ens technomusiken kunde ge mer styrka till benen och motvinden skrek; åk hem. Ni vet när man tänker bara en meter till. Där var en halvt igenvuxen skyllt. Mölleberga var som en av de små lantortsstäderna i Harry Potter (uppslukad just nu!). Några små gamla hus, två gator som korsarvarandra och heter Bygatan och Kyrkogatan och en av områdets så många kyrkor med en alldeles för trång kyrkogård. Det var ungefär vad jag såg. Nöjd att ha nått mitt mål bar benen hemmåt. Lite besviken.

För nog hade jag förväntat mig någonting lite mer storlaget. Inte av Mölleberga, det var ungefär precis som jag föreställt mig det. Av nån anledning kom den där stickande kännslan av att hitta svaret med stort S krypande. Så att ha åkt till Mölleberga utan att finna livet mening, det var kanske inte direkt vad jag förväntat mig.

Min lilla grannpojke som alltid varit en sån lite halvstörig småunge som hittat på bus. Där satt han med bar överkropp vid köksbordet. Mitt emor en lång blond tjej som var huvudet kortare än honom. Jag frågade migsjälv; vart är världen påväg!!

tja....frammåt

Danssugen satte jag på radion. P3. En Mika koncert. Då kom svaret som ett brev på posten. Jag har åter igen hoppat.

So much morning

Mornar mornar mornar. Ständigt dessa mornar.
Det var en sån dag idag där jag lekt totalt förvirrad dum blondin. Ingen pizzaost på Gotland i helgen och 9000 fakturor i skrivaren. Behöver jag fortsätta. Tack och lov är det över.

mitt i ALLT...

Sommaren solen regnet.
Jobbet och vänner.
och inte så mycket mer faktiskt.
Böcker och människor.
Och så alla dessa tankar.

Det där med att skriva. vart tog det vägen? Eller dansen? jag skulle ju bli hur bra som helst. Och min gitarr är fortfarande lika vit. Det är inte brist på inspiration, ork eller lust eller knappt ens tid (även om det stramar åt lite ibland). Det är någonting annat. Kanske en glömska. En glömska slukade allt medan jag var allt för upptagen med att uppfylla mina drömmar. Drömmarna som viskade att de var viktigast även om jag visste att det var allt det där andra som höll världen flytande. Som öppnade ögonen för att se alla miljarder suddiga...stofft! En fast verkligehet går att fastna i, snubbla på, stängas in, krocka. Men i vatten kan en simmkunnig aldrig fastna i. I det flytande där ingeting är fast. utan allt bara är så mycket. Mer.

---
Jag har inspiration. Som så ofta. Som vanligt är allt en beundran, en vördnad till livet vi lever. Alltid, alltid alltid har jag haft en kännsla om att världen flyter. Att ingenting är mer verkligt än vi vill. Att det finns då jävla mycket mer!! Mellan mig och dataskärmen är ett universum. Mellan gardinen och fönstret rymms allt som någonsin tänkts och funnits. och lite till. Förstå!!
Det är inte lite av att man blir förlamad, glömmer simma och bara...flyter runt.