tenta nummer ett

CHECK!

Nervositet är en av de åkommor jag sällan drabbas av. Men idag har jag inte kunnat sitta still alls. Nervös var ordet och orolig som fuck! Tills jag öppnade första bladet. Tur kan man kanske kalla det. Det kom inte en enda uppgift på kapitlet jag inte hunnit med och plötsligt gick allt så lätt och bra att jag nästan trodde det var dolda kameran. Nu var det inte det, så antingen har jag brutalt missförstått alla frågor eller så bara är jag jäkligt SMART!!

bitterness

Det finns en sanning. Den heter fantasi. Den vinner över allt, tom verkligheten.

- Jag tänker i alla fall vara bitter!!
- Var du det. Jag tänker inte vara bitter. Det finns så mycket trevligare saker i livet.
- Jag kan vara bitter för oss båda.
- hehe okej...Tur vi hjälps åt i en styrelse.

Inte hade jag anat att jag denna vackra vår skulle stå inför den största utmaningen för min tro på kompromiss. Min medlande roll har fått en omgång i ringen. Lite blåslagen men oj så mycket starkare än tidigare! Och de preinciper jag aldrig vågat erkänna ens fanns där har formats till en, oj så mycket bekvämare passform! Det är allt som räknas. Eller allt jag väljer att se. To hell with bitterness!

Kämparglöden har tagit lite återhämtnings semester just nu. Den är förhoppnigsvis tillbaka på kontoret inom en kortare tidsperiod. Ryktet säger att den har hört viska uppmuntrande ord på nätterna.

Thought
Become
Things

Halleluja, här kommer skatteåterbäringen...nästan

Ibland tror jag på allvar att gud gillar mig. Mer lägligt än så här kunde det knappast bli!

Förra veckan damp ett av de där magknipsbreven ner i postfacket. Från radiotjänst. Usch! Pengar är pengar, men mest påminner det om hur nojig jag är. Att jag måste betala för att inte hoppa högt så fort någon rör sig utanför dörren. Vilket är ofta eftersom jag bor på nedersta vångingen mittemot hissen... Eftersom jag inte kommer befinna mig i Skövde på typ hela sommaren sved det extra mycket den här gången och jag insåg att det faktiskt var dags att bli en brottsling en gång för alla.

Som sagt älskar gud mig och han kan vara lurig han. För i morse fann jag mig själv asflabbande på golvet. Helt oväntat har det hänt. Räddningen för mitt samvete, ekonomi, inredning och förhoppningsvis även hållf-tentan! En liten röd diod hade slocknat. Somnat in för evigt. Fakturan ska rivas i miljoner bitar och slängas i toastolen och jag ska ringa och säga 020-910004 och säga "Hej jag heter Hanna och jag har ingen tv!". Sen ska jag klara tentorna, åka till Skåne, skratta, le och fortsätta vara härligt ärlig. Tack gud.

Har fått ett sommarjobb till. Mer förknippad med min utbildning visserligen. Fast redan iställd på det andra, bättre och fler arbetsveckor. Men det är bra för mitt självförtroende. Som typ haft fobi för att söka jobb och så fick ja de två jag mest ville ha! än en gång tack.

"Jobbar Volvo ja!"

Jag tänker på teknikenshus. Den där gruvan som det lät jättehögt i och att man fick trycka på knappar för att flytta på malmen och få den att smälta. Det var guldfärgat vatten som rann i en kanal och skulle vara smält järn. Sådär liten och nyfiken tänkte jag "det måste vara riktigt farligt på riktigt". Sen tänker jag att alla har sommarjobb på de mest udda fabriker och platser och att det finns så jäkla mycket i världen man aldrig tänker på. Hur det blir gjort eller vad det kommer ifrån. Vi bara förutsätter. Men jag älskar att veta och speciellt att veta hur det hör ihop.

Idag har jag sett det färgade vattnet igen. Fast på riktigt. Det var varmt. Jävligt varmt.

Jepp, mitt i tentapluggstressen har jag varit tvungen att ägna hela dan åt ett studiobesök på den gigantiska fabriken här intill. VOLVO Powerterain. Vi har sett hela tillverkningen av en lastbildmotor från tillverkning av gjutningsformar, gjutning, bearbetning och montering. Så mycket man inte vet, kan eller förstår.

Och jag stod där framför den rinnande rännan med smält järn och såg gruvan i Kiruna. Järnvagnarna som bullrade när de stannade till utanför kökfönstret i Vassijaur. Nån släktnings släkting som effektiviserade nått med avlastningen. Pappa som jobbade på järnverket. Hur allt hör ihop och blir en motor som ska in i nån lastbil som ska köra och släppa ut avgaser och orsaka politiskt debatt. Återigen stort. Från det lilla och genom allt och oss alla. Ingenting är en slump. Allt hör samman och jag älskar bindningar. (Däremot hatar jag staket, sepciellt dem vid Anettes hus. Staket runt hyreshus! helt makalöst.)

Och där kom det. Det såg ut som lava, trögflytande och jepp det såg jävligt farligt ut! Senare idag fick jag reda på att en väns släktning dött just där. Just sådär med flytande järn över sig. Så nu vet jag att det är farligt. Frågar man så får man svar. Det kan bara ta lite tid.

ständigt denna morgon...

Det är ljust ute. Jätteljust. Och jag är pigg. Inte gris, men inte trött. (försök till ordvits)

Det var kinkytema ikväll och jag hamnade i spritbaren hela kvällen stressigt, lite anfall av kastande glas och folk som försökte betala med leg. Det är så jävla skoj! De mest fantastiska kreationer. Många sjuksköteskor, tyska läderbögar och handbojor. Även om jag var mest uppe i mätglas och likörer. me love hålligång.

Jag var pigg, jag var perfekt och brydde mig inte. Innan idag (igår?) knep jag ihop hela kroppen och bara "Nu!", som hundra gånger innan. Eller tusen. Många gånger. Sådär när man får den där kännslan att nu spelar det fan ingen roll, nu måste lite satsas för att saker ska bli annorlunda. Nu! Nu i denna stund ska jag bli den jag alltid velat vara! to hell med resten av världen.
Och åter tusen gånger har det inte blivit så. Inte helt riktigt.
Men varje gång, varje tusen gång har det alltid blivit en gång till. Innan man vet ordet av så är det bara att titta några meter bakom sig i tiden och inse. Det funkade faktiskt. Så hurray för de där kännslorna! De där hoppandet mot framtiden! Den där styrkan att våga satsa. Allt. och inse att man inte har någonting att förlora. Någonsin.

Hurray för ikväll. När solen skiner men hjärnan är pigg och jag vet att den bara är det för att jag gjorde den så. Att jag är glad för att jag gjort mig glad. och ingenting annat i hela världen kan ta åt sig äran. DET är vinsten av att kämpa. Tusen och åter tusentals gånger.

och några tusen gånger till.

och AG ja

Det är nått bajs på linsen! Men kul var det. Och nu är livet tillbaka till tentaplugg och räkningar. Mitt hår är inte rosa längre och jag sitter i min soffa och inte i Almedalen.

Tore har varit här sen i måndags och jag har pluggat asmycket. NOT! Vi har gått på bio två gånger och bara gjort allt utaom viktiga saker. Det var det bästa på mycket länge. Igår blev det spontan gruppfest. Hängde hos Johanna lite och stack sedan till puben. Tore hade rosa toffsar. Han är bäst och jag längtar som en galning till sommaren.

Annars har jag inlett min karriär inom skolväsendet som skrivsalsvakt på ett nationellt prov i matte D. Dessutom tyckte nog Gud att det var längesen jag klantade till det. Eftersom min osthyvel har gömt sig på HISTEK försökte jag skiva ost på diverse uppfinnesrika vis. Resultatet blev två skärsår i handen. Aja, kom i alla fall från Raukland utan bitmärken. Alltid nått. Idag har jag sovit alldeles för länge, kollat på alldeles för många avsnitt av project runway och varit på ett alldeles för långt utsparksmöte hos Helene. Var så jäkla nära att ta en kanelbulle!

Sockerabstinenesen är som värst nu efter en vecka. Sjukt stolt över migsjälv! Även om jag tom rotat fram marmeladburkarna längst in i skafferiet och halvt förätit mig på fikon. Kunde nog inte valt en värre vecka för ett icke-äta-sötsaker-innan-sommaren-slå-vad. Redan andra dan blev vi efter gocarten bjudna på mat, typ alla åt effterätt. Sen AG där som vanligt på resa folk gluffsar i sig godis, glass på varje McDonalds stopp, chips och fan och hans moster. Men jag klarade det, trots halvhot om att tvinga i mig. Men det fanns en utmaning jag verkligen tvivlade på att jag skulle klara med sinnit behåll. BIO. Fatta att gå på bio utan godis, det finns liksom inte! Två gånger den här veckan dessutom. T satt brevid och gluffsade i sig godis medan jag knaprade lite på mina fikon. Fikonen som nu är slut. Förhoppningsvis mitt sötsug också. snart...

Lotteri!

Miljoner. Nej jag skojsar inte, miljoner trådar håller jag i. Med ett lite förtvivlat ansiktsuttryck. tror jag. Smaskiga saker finns i slutändan. Guld, stjärntoppar och gröna skogar! Som tivolilotteri med rep med vinst varje gång. Jag har betalt en hiskelig insatts. LIVET.

Ni vet ju hur svårt det där med val är...

Jag har tro, tron på att jag kan dra fram storvinsten ur vilken tråd som helst. Självförtroende kallas det. Jag vet att jag har talanger och att vägen bara kan bära uppåt. Om orken finns. För problemet är energin. Energin att satsa på ett kort, att dra en lott, välja ett rep För kännslan saknas, kännslan för vilken tråd som är rätt för just mig just nu att spinna ihop till ett vackert mönster. Vilken situation som kräver vad, vilka drömmar som är värda att färglägga. Självkännsla kallas det.

Ja, ni vet hur svårt det är det där med val. Och så bara står man där som en fryst gris som bara gör verkligen ingenting alls. Medan självkännslan allt annat än växer.

Bara "ta en!", som det brukar sägas. Bara köp en lott. För tillskillnad från kanelbullarna så finns de andra trådändarna alltid alltid kvar! Livet är alltid en vinstlott.

Lik

Min liltå är död.
Den avled för ca två timmar sedan en tragiskt klämdöd i en rödglansig sko. Skon i sig var lite självupptagen efter en fin komplimang och brydde sig därför möjligtvis mindre om sina närmaste just denna kväll. Resten av kroppen var inne i nån sorts ihoppressad darrning. Liksom pulver pressas till diverse detaljer via pulvermetallurgi (som det så fint hette), var den en smältblandning av pms-, stress- och trött-korn. En ihoppressad blandning som skulle släcka eldsvåda och dra ut brandslangar under press. Grr jag blir så irriterad på mig själv ibland att jag inte är den där handligsmänniskan jag vill vara i alla situationer. Men vi får inte glömma att jag bara var en pulverblandning med vaga beståndsdelar. Det gick ändå bra. Och kroppen kom hem med alla skrot och korn i behåll.

Pulvermetallurgi används främs för små detaljer i stora serier med en avancerad genometri. Kanske är jag just så. En ihoppress i behov av en efterbehandling, infiltrering som det heter, för ökad hållfastighet....

Ja min tå är vit som ett spöke. Men den ska väll också känna att den lever.

Dagens pedagogik handlar om att göra fel. För idag har jag gjort miljoner fel. Jag har med andra ord kört bil. Bytte lärare, inte för att han var hemsk men för att bara det bästa är gott nog. Och det gick smarrigt väl. Hon blev nästan stum när jag kläckte ur mig: "jag lär mig bäst genom att göra många fel!". Och på den vägen var det. Massa vägar och korsningar och här kommer jag. Hennes personlighet gjorde att jag vågade göra mer fel och det känndes tiotal gånger mer givande än förra gången.

Att komma över rädslan om att göra fel är den enda rädsla man behöver komma över.
och med de isdomsorden säger jag Peace Out!