Same same but still not!

Det hela blev uppenbart när jag äntligen lyckats masa mig till den plats jag nästan saknat allra mest i Skåneland, lundastudenternas svar på en församling: Gerdahallen. Ni vet hur man tror att somliga saker alltid kommer förbli det samma. Som att favoritklätterträdet från klätteråldern för all evighet kommer stå kvar och lågstadiefröken, inte kan väll hon bli äldre? Åter igen spänner ödet upp sina onda ögon.

Visserligen gick min fröken från första klass tragiskt bort lagom till min första vårtermin och favoritklätterträdet var plötsligt borta en solig morgon när jag kom ner i köket. Jag grät. Så nog tycker man att man borde ha lärt sig att ingenting varar för evigt, speciellt inte bra saker. Det är nästan som att de försvinner, bara för att kunna bevaras i det enda eviga, våra minnen.

Men tillbaka till Gerdahallen. Jag insåg att ingenting var ju som det varit. För det första var det mycket mindre folk, entrén var ombyggd och de hade installerat sådana där flashiga kortspärrar. Så stod jag där med handen på handtaget till omklädningsrummet när dörren öppnades och en svettig karl trillade ut. Med en suck gick jag till omklädningsrummet intill och undrade vart sjutton personer kännsliga mot parfym skulle bege sig nu. Ödets slutkläm kom vid passets slut när jag som vanligt tog några steg frammåt när den anfådde ledaren sa: "och så får ni gärna skriva på listorna...". Gången fortsatte dock efter en stark kurva mot utgångarna istället. "...om ni är 20 år eller yngre". Herre jessus var det verkligen så länge sedan jag var här sist? Är fortfarande lite trumpen över att aldrig få vara med i utlottningen av overzized tröjor igen...

Till historien hör att jag precis stått utanför med en tejej jag känt igen sådär äckligt mycket på den nystartade kvällskursen i spanska. Det visade sig att vi var på samma läger för säkert 7 år sedan och plötsligt svämmande mängder av gamla minnen över. Vi stod där utanför och sjöng på en gammal sång från den tiden och i den stunden var det bara härligt att allt var välbekant och enkelt. För första gången på länge kände jag att det faktiskt skulel vara skönt med att allt bara stod stilla utan förändringstvång eller livsbortslöseri. Det var innan jag gick in.
hehe vilken ironi!

Mmm but here I am, tillbaka i stan. Samma samma men ändå ett helt nytt äventyr.

Feeling down?

There can only be one cure:

There can be miracles (fuck the english!)

Som genom ett mirakel fungerar tangenbordet som om dett vore pånyttfött. Det är som jag brukar säga: lid och det löser sig!

Jahapp 2008, desa löften

- Dissa folk mer
- Be om ursäkt mindre
- Inte äta godis
- Plöja igenom Calculus-boken
- Tycka mer även när det är onödigt
- Göra fler kollage
- Slänga mer saker
- Bli bättre på att ta komplimanger
- Have fucking fun!!!

Chappy neu jer!

Önskar mitt liv var som ett avsnitt av seinfield fast med snyggare kläder. Glöm romantik eller action! Här snackar vi daglig komik där överaskingar, bisarra problem och personer radar upp sig på led. Alla är konstiga, ingen bryr sig och i slutändan är det bara komiken som räknas. Men fuck ja kläderna måste varasnyggare.

Är tillbaks i S och tangentbordet är fortfarande urform, så pallar inte skriva så mycket. Men saker händer, svett tårar och rock n roll! Stannar här en vecka sen sticker jag med allt.